Min mamma och pappa är bland det bästa i mitt liv. De skilde sig när jag var 5 år och jag minns den dagen som om det vore igår. Vet precis vad jag gjorde när pappa sa till mig att komma hem för vi skulle prata, allihopa. Mamma och pappa hade något att berätta för oss.
Vi satt vid köksbordet, mamma, pappa, jag, Niklas och Ingemar (Min förståndshandikappade morbror, för er som inte vet de) Mamma grät och pappa också, lite grann. Sen sa de att de skulle skilja sig, att de inte var kära längre. Hela min värld rasade. Pappa skulle flytta ifrån oss, till en lägenhet i stan. Långt från oss, tyckte jag då.
Men det blev aldrig så fasansfullt som jag hade föreställt mig. Mamma och pappa turades om att bo i huset och i lägenhet, de delade på bilen till en början. Den utav dem som hade mig och min bror bodde i huset och hade bilen. Men efter ett tag så blev de jobbigt och pappa flyttade till lägenheten på heltid.
Något som jag är dem båda evigt tacksam för är att trots att de ibland har haft ouppklarade saker med varann, nån gjorde fel eller så vidare. Så har de båda alltid hållit god min inför mig och min bror. De har alltid varit vänner. Väldigt goda vänner. Pappa har alltid firat julafton med oss, trots att mamma på senare tid har haft nytt sällskap.
Jag har alltid varit pappa flicka, och är det nog i dagsläget också. Men mamma är alltid mamma. Det är något speciellt med mammor. Något som gjorde att jag kom väldigt mycket närmre samtidigt så långt bort ifrån min mamma, var när hon fick cancer. Jag var då 13 år.
Jag minns den dagen så väl också. Samma vecka berättade pappa för mig att han också hade cancer. Pappa hade cancer i tjocktarmen, och mamma hade bröst cancer, som min mormor dog av när mamma var väldigt ung. Så givetvis var det min första fråga till mamma när hon berättade det för familjen. "-kommer du att dö?"
Jag visste inte bättre, 13 år och både mamma och pappa var sjuka i den där fruktansvärda sjukdomen cancer. Det som man bara hörde på tv. Men vi tog oss igenom de, och mamma hade det väldigt jobbigt att uppfostra sin rebelliska 13-åriga dotter, just under den perioden.
Vi som familj har gått igenom väldigt mycket tillsammans, men återigen så är jag så fruktansvärt tacksam över att mina föräldrar än idag är så goda vänner. För det underlättar så mycket för oss barn. Vi finns för varandra, i vått och torrt. Och hjälper till så gott vi kan. Allt vi gått igenom har stärkt oss som familj.
Kort och gott,
Ni är världens bästa och jag skulle inte klara en dag utan er vid min sida. Ni har gjort min uppväxt och minnena av min barndom till något jag aldrig kommer glömma! <3
Jag älskar er båda fruktansvärt mycket! <3
/ Er dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar