Sovrutiner

Kände att det var dags att ta tag i James sovrutiner nu, jag är mäkta trött på att somna med bebisfötter i ansiktet, hur mysiga och små dem än är. Jag är trött på att vakna av att jag ligger konstigt eller vakna av smärta någonstans i kroppen pga. att lilla hjärtat i familjen tar extremt stor plats i sängen.

Han har sedan tidigare sovit väldigt bra i sin egen säng, och haft väldigt bra sovrutiner. Allt rasade samman när magsjukan knackade på dörren i julas. Då fick han så klart sova hos oss, eftersom han skulle matas med vätskeersättning var 5e minut osv osv.

Efter de har vi inte riktigt fått ordning på sovtider, dels för att vi kanske inte har hållt fast vid rutiner vi hade innan, och för att dem gånger vi försökt och sen misslyckats har vi båda tröttnat totalt.

Det funkade som så att James kunde somna i soffan eller vår famn efter sista vällingen mellan 20-21. Sen när vi skulle lägga ner han i sängen så tog de mindre än 30 sekunder för honom att vakna och gnälla, ställa sig upp och hoppa och skratta i sängen. Svårt att hålla sig för skratt då han var så söt, och svårt att bara lägga ner när han hoppar upp på 2 sekunder igen.

Summan utav de blev som så att vi plockade upp honom så han fick leka av sig lite, och sen slutade det med att han inte däckade förens vid 21.30 -22.00. Sen vaknade han vid 2-3 och gallskrek, som visade sig vara en blandning av utvecklingen och något som kallas för nattskräck. Det var ingen höjdare!

Man blev totalt slut när man var tvungen att vagga James då han gallskrek, vred och vände kroppen ut och in, och ändå inte få någon kontakt med honom. Detta kunde hålla på upp till 30 minuter. DET mina vänner är något som kallas nattskräck.  Det var skräck för oss också, fast på ett helt annat vis. Barnen minns inget utav det när dem vaknar på morgonen.

Nu får det i alla fall vara nog. Idag passade jag på att ändra på James rutiner, eller snarare bygga upp rutiner när inte Jimmy var hemma. För han är faktiskt den utav oss två som tar mest illa vid sig när James skriker och skriker och skriker...  Självklart tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt också, men jag kan nog lättare stänga av känslorna i den stunden.

18.20 tog på James pyjamasen. Vi myste lite, han lekte med nån leksak.
18.30 läste vi godnatt saga.
18.45 fick han välling, glupsk som han är tog den slut på 6-7 minuter.
18.52 bäddade jag ner honom i sängen, men snutten, napp och speldosan på.

Efter de så gick jag in till honom var 5e minut och bäddade ner honom, om och om igen. Gallskrik konstant hela tiden. 19.28 somnade han, med napp och snutte i handen. Tryggt, trots skrik i 40 minuter.

Googlade lite på nätet om sovrutiner och hur man kan gå till väga och snubblade över information om en studie som någon barnläkare gjort och tyckte att det var väldigt bra text. Bland annat detta.

"Föräldrar tror ofta att barn som skriker extra intensivt och långvarigt gör detta på grund av otrygghet eller rädsla. Det visade sig i denna studie att det tvärtom var de tryggaste och oräddaste barnen som protesterade mest. Det talar för att det handlar om envisa barn som skriker av ilska för att de inte får det de vill. Det små barn vill är inte alltid bäst för dem. Och det tycks inte vara farligt att vara arg, som vi svenskar gärna tror. Slutsatsen blir: Barn mår inte alltid bra av att få det de vill."

Och jag kan säga att det känns som att detta stämmer just för vår familj och mitt barn. När jag lyfte James för att lägga honom tillrätta varje gång ja gick in, så blev han knäpptyst och lugn så fort han var i min famn, men minsta lilla rörelse för att bädda ner honom så började han protestera och gallskrika.  

Jag kan summera detta som så.

-Ja, vi har en envis bebis. Det har vi märkt sen han kunde förmedla den känslan till oss. 

-Ja, vi har en trygg bebis. Det har vår bvc sköterska sagt, i och med hans tidiga utveckling. Plus att vi har märkt det när han träffar nya människor. 

Och ja, jag känner att denna text jag läste passar in på James beteende. Även om det inte känns bra att han gråter och skriker sig till sömns, så känner i alla fall jag mig tryggare med att faktiskt låta honom skrika. För han är envis och VILL INTE sova. 

Det är inte så att han somnar rädd, för det kan jag lova att jag hade märkt. Att ha lite mer kött på benen när det gäller sömn för den lilla känns väldigt bra, och jag kan tryggt och lugnt fortsätta på det vis vi gör, och som känns bäst för oss.