Nog för att man är blödig när man är gravid och en jädra massa hormoner i upplopp. Men när det kommer till kritan om allvarliga sjukdommar, och framför allt cancer i alla dess former så tjuter jag nästan jämt. Tittade nyss klart på extre home makeover, mannen i hushållet var sjuk i cancer, dagen innan Ty och hans team dök upp hamnade han på sjukhuset, och 3 dagar efter att huset var färdigställt och familjen hade sett de så dog pappan/maken. Han förlorade kampen mot cancer.
Ordet cancer får mig att rysa, jag skänker pengar till cancerfonden i den mån jag kan, jag köper ALLTID rosa bandet. Varför engagerar jag mig så himla mycket i detta då?
Jo, för det första så dog min mormor i cancer när min mamma bara var 15 år. Hon förlorade kampen mot bröstcancer. En del släktingar på pappas sida har också dött i cancer.
För nästan exakt 9 år sen, så berättade min pappa för mig att han var sjuk. Han sa i princip "Det låter värre än vad det är gumman, så du behöver inte bli ledsen. Men pappa har cancer, jag behöver bara opereras och så blir jag bra sen." Jag var 13 år.
Och hela min värld rasade. Min pappa har cancer, jag tänkte bara att de som har cancer dör. Eftersom min mormor gjorde det, och många andra släktingar. Nån kväll senare ringde jag till mina två barndomsvänner, min första kompisar. Dessan och Johanna. Johanna bodde då i Usa, så det samtalet blev säkert långt och dyrt. Dessan bodde kvar i Loddby så henne kunde ja träffa och prata ut med.
Det gjorde jag också 2 dagar senare.. vi skulle "ses" och var hemma hos mig, på övervåningen i vår etage lägenhet när pappa knackar på dörren till mitt rum och frågar om Dessan skulle kunna ringa sin mamma om fråga om hon kunde hämta upp henne. Vi skulle tydligen ha "familjemöte". När jag hörde det ordet tänkte jag direkt "oh nej, vad har ja gjort nu ?" För pappa lät så allvarlig, så ja tänkte att nu är det något i skolan, eller har de kommit på mig med att vara full nån helg?
Dessan åkte hem och sedan gick vi ner i köket, där satt mamma, pappa, Ingemar, Niklas och Nina. Mammas vän. Jag undrade just vad hon gjorde där.. vad hon hade med saken att göra att jag skulle få "skäll". Jag tittar henne i ögonen och ser att hennes ögon fylls med tårar samtidigt som hon tar min hand och kramar hårt. Mamma gråter och pappa gråter. Sen säger mamma att hon har bröstcancer, och mina tårar börjar forsa nedför mina kinder.. det första jag frågar mamma är "kommer du att dö?!" För det gjorde ju mormor...
Sen minns jag inte så mycket mer ifrån den dagen faktiskt. Jag undrar om ja samma kväll eller nån kväll efteråt ringde det där samtalet till Usa IGEN!.. fast nu med nyheten om att mamma har cancer!
Pappa klarade sig med operation och strålning (tror jag), de tog bort 3dm utav hans tjocktarm, och fick ett stort ärr över magen. Mamma däremot fick operera bort hela ena bröstet, strålning och cellgifter. Cellgifterna gjorde så att hon tappade håret, hon hade långt brunt fint hår som bara ramlade av.. överallt låg det hårstrån hemma. Sen minns jag en gång när hon borsta håret över badkaret, och tog bort håret från borsten och kramade ihop den som en boll som gick att jämföra med storleken utav en tennis boll.
Det var jobbiga år.. dessutom hade jag precis kommit in i tonåren, livet sög i allmänhet som man ofta tycker då. Skolan var jobbig, vänner som svek. Vi hade precis flyttat ifrån mitt barndomshem i Loddby. Jag orkade inget alls. Vilket slutade med att jag festade väldigt mycket. Många gånger lite för mycket.
Förra året så bestämde sig mamma för att efter 8 år med bröst protes göra en operation som skulle ge henne ett bröst igen. Ett bröst av hennes eget kött och blod. Det var också en rätt lång process, men det slutade med en operation som tog betydligt mycket längre tid än de trott för att någon åder de skulle tagit från magen inte fungerade, så då fick de istället skära upp henne på handen/armen och ta en blodåder där ifrån. Det hela slutade med 3 stora fula ärr. Lite komplikationer efter operationen med bla. nekros på det nyopererade bröstet. För er som inte vet vad nekros är så kan kan tala om att huden som flyttats från en plats på kroppen till en annan inte "fäster samman" och dör, vilket innebär att den blir svart, och man måste ta bort de för att slippa vidare infektion osv.
Sen jag träffade Jimmy så fick jag verkligen ett ljus i mitt liv, allt sög inte längre. Jag var lycklig och väldigt kär för första gången på länge. Sedan dess har allt flutit på, kär och galen. Det tuffaste var väl att bli arbetslös när vi delade en lägenhet, vilket innebar att Jimmy fick stå för de mesta kostnaderna.
Men i augusti fick jag reda på att jag var gravid, till en början visste vi inte hur vi skulle göra, men nu är vi väldigt glada över vårt beslut att vi i april ska bli föräldrar. Allt var underbart, förutom lite dåliga "biverkningar" av graviditeten så som kräkningar var och varannan dag. Men det kunde jag stå ut med, men det som verkligen knäckte mig för några veckor sen är den där förbannade cancern, IGEN.
Min pappa har blivit sjuk i cancer igen, och denna gång blir det nog både strålning, cellgifter och operation för pappa. Jag trodde att det skulle reda upp sig rätt så snart inom ett par månader. Men efter lite snack med pappa fick ja förklarat för mig att cellgifter och strålning tar ex. antal månader. Och operation kanske inte blir av förens närmre i vår. Då han ska bli morfar! Jag vill inte att mitt barns morfar ska vara sjuk i cancer då, jag vill att han ska vara frisk och kry och kunna ta hand om sitt barnbarn och gulla med honom eller henne.
Ibland är livet så jävla orättvist. Jag är vuxen nu, och vet att min pappa kommer bli bra. Men nu har han fått cancer för andra gången. Tredje gången totalt i min familj. Det är inte rättvist.
kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite...
Och till Min älskade Mamma och Pappa!
Jag ÄLSKAR er! Tack för att ni finns och ställer upp för mig när jag behöver det.
Ni är det finaste som finns! <3
Puss o Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar